Vi flydde problemen genom att flytta till den mysiga staden Ubud, som är känd för sin arkitektur samt mat. Det var märkligt/underbart hur pass mkt energi som hade lagts på alla byggnader samt att hålla hela staden fri från skräp, detta samtidigt som den låg djupt in i landet, mitt inne i regnskogen. Maten däremot var ingen höjdare. Det hade varit en mindre smärtsam kulinarisk upplevelse att äta en rå igelkott.
Sällskap är i enlighet med backpackerlivet en garanti. Vi hade två tyska tjejer som grannar som vi valde att tillbringa kvällen med (oroa er inte Lollipop o Julia, inte natten...eller?). Det här biten med resande är helt klart det som gör hela grejjen, för att alla man stöter på är olika o i många fall lyckas de förvåna en. Mika var t ex en utomordentlig förare, men trots detta var vi inte långt ifrån att finna själens vägval vid floden Styx. Resans första flopp blev dock ett faktum: "Ett spektakulärt träd fullt med spektakulära fåglar" var lovat, men det enda spektakulära var att myggorna inte tuggade på Henning eller brudarna...dem tuggade bara på mig.
Landskapet i Ubud var bortom denna värld! Regnskog full av liv, risfält så långt ögat kunde nå samt floder som skar genom hela bygden vilket gav platsen sin unika karaktär. Jag älskade allt utom slutet av cykelfärden genom risfälten, men den delen är jag rätt säker på att vår kära Henning gladeligen kommer skriva om...eller iofs uppskattar jag inte att apor - än en gång - lägger en brun kabel på mig, men med tanke på den heta solen så skadar det ju inte att "återfukta huden"...som viss blond tönt sa.
// "You arab?"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar