"OH MY GOD! That's absolutely disgusting!!"

Så då landade man i NZ - ett klart "friskare" land - med ett enda mål i sikte: äventyr!! Som alltid träffade vi på en ny underbar person - Erdinz - som vi valde resa östkusten med. Det var en storhjärtad grabb med ett glatt sinne för humor o insisterade att man kallade honom för en "turk från Tyskland" - då tydligen 10-20 miljoner tyskar är ute o reser - så att han kunde känna sig lite mer unik.

Vi valde att hyra bil så att vi kunde se så mkt som möjligt...o snacka om att vi utnyttjade tiden maximalt! Genom att sova i bilen kunde vi alla hugga av stora delar av östkusten, Lake Tekapo (som har den södra hemisfärens renaste luft), Lake Pukaki (underbart vackert turkos-lila vatten) och Mount Cook (NZs högsta berg) på enbart tre dagar!

Resans höjdpunkt var helt klart ett litet toabesök i staden Timaru. Problemtiken med stället var att vi hade tre riktigt skitnödiga herrar, men enbart en herrtoa - som var omöjlig att beträda, då en stor svart man utplånat varenda lilla syremolekyl där inne. Kvar fanns en unisex-toa o två för damerna. Henning snappade snabbt unin medan jag o Erdinz - nåt som båda var mindre stolta över- tvingades till damernas. Utan hänga ut personen i sällskapet så kan vi säga att "nån" hade gått på toa o haft en mindre glad mage. När han lämnade toan gick en mulen mamma o hennes dotter in efter. "That's disgusting!!" hördes ett antal ggr o avslutades med "My god!! OK, block your nose, we're going in!!" Med tanke på att jag o Erdinz satt där vi inte skulle, blev vi tvungna till att hålla oss för skratt, men det var omöjligt. Jag hörde hur Erdinz brast o det var nådastöten för mig med. Vi flydde sedan från toaletterna som om vi stulit en kasse varor o åkte vidare. Länge leve kiss- o bajshumor.


Jonathan Boulet - North To South East To You

Beautiful Sydney

Glömde bort Sydney i sista inlägget, så här pyttelite om denna vackra stad:
Till en början var Sydney en besvikelse, men det här är verkligen en stad som växer inpå ju mer man är där. Vi bodde på ett litet hostel - en byggnad uppförd enligt 1800-talets brittiska radhus - med smala mysiga utrymmen o - tyvärr- ett uruselt kök. Så tyvärr kom vi aldrig ut för att se staden, utan var mer frustrerade till en början p g a all tid det tog att laga mat. Det var först på kvällen dagen efter som jag fick upp ögonen för staden. Allt blomstrade till o staden fick ett helt nytt liv. Allt påminde om Stockholm - som betyder oerhört mkt för mig av fler anledningar än en - men var självfallet klart större. Utelivet var underbart, staden fylld med ljus och för en romantiker var det inte svårt att falla för dess skönhet.

Johnossi - Man Must Dance

Byron o Sydney!

Det börjar brinna lite i knutarna nu för det är enbart 5 veckor kvar! Det är inte långt kvar till man är hemma och står och hugger ned döda djur vilket gör ont efter en underbar vecka i Byron Bay. Byron är ett litet hippie ställe något söder om Brisbane med gatumusikanter och surfare i överflöd. Här syna även världen en ny bräd talang från östgöta slätten. Bilden av surfning som en glamour sport fick snabbt suddas ut för det är ett sjuk slit att crawla runt med brädan i två meter vågor och bli lätt misshandlad. Som om detta inte var nog så såg min mage ut som om lill Åke 6 år sandpapprat skiten ur den. Någon snäll och varm person hade lagt våran nyvaxade bräda upp och ner på stranden och omvandlat den till en bågfil. Saltvatten + brännsår = SMÄRTA. Efter ett tag var det en aning svårt att klämma fram ett surf leende efter några timmar i vattnet. Till sist fick jag iallafall tag på en vaxskrapa och en surf tröja vilket gjorde hela processen lite mer njutbar. Efter en dag på brädan ser man även helt stenad ut då ögonen minst sagt ser blod sprängda ut. Efter en dryg vecka börja skillsen lätt byggas på och man var inte längre den som alla kolla snett på. Hur som helst är surfning sjukt beroende framkallande och jag måste verkligen tillbaka till Byron eller något annat surfmecka. Det är första gången det känns som man lätt skulle kunna spendera månader på samma ställe. Byron bjöd även på 5 stjärnig dykning vid Juilan Rocks några minuter utanför stranden. Dykplatsen verkar hamnat lite i bakgrunden till surfingen och partylivet. Det var verkligen på håret att vi skippa dyket men det var med ett konstant leende man insöp sin luft på 25m omringad av Leopard sharks, eagle rays och wobbagongs. Annars handla Byron till stor del om partaj och sömnbrist för vi bodde på gris hostel nr 1. Somna fick man göra till ljud som man helst sluppit men det får man leva med när man köra ultra budget 16 personers rum. På hostelet hade vi eminent sällskap av fyra 4 brudar från Stockholm. Låt säga att gänget i princip turades om att ha kvällar som gick i all in stil.Själv vakna jag upp med en bismak av cornfalkes. Kunde inte riktigt pussla ihop det hela men självklart finns det alltid en papparrazi på plats så bitarna föll sakta men säkert på plats. En blixtvisit blev det i Sydney och där fick benen jobba för shiiit va vi gick. Kan numera hela innerstan efter alla strapatser. På grund av tight tidsplan gjordes alla highlights och vi hann alrig gräva under ytan. Vi titta in en glassig strand, hängde utanför opera huset och gick en sväng på harbour bridge.

No worries

Byron Bay, en plats där grym surfning möter heta fester och gemenskap. Det är en liten stad o trots att jag hört en hel del gott om staden, så kunde jag inte riktigt tro på att den skulle ha så mkt att erbjuda...men det hade den o mer därtill.

Allt här verkar tagit ett steg tillbaka för att man ska kunna slappna av o njuta av tillvaron så gott som möjligt, lite som ett sommarställe. "No worries" har satt sin prägel på staden vilket märks på dess mysiga belysning, icket existerande drog-policy o uteliv. Festerna är likt andra städer livliga, men inte stökiga. Det värsta får nog en lång blond man ta på sig. Henning Rabalder Tunek lyste upp när han såg att gratishyllan i köket hade cornflakes, åt upp det mesta på rekordtid o gjorde regn med resten (ni ser på bilderna nedan hur pass lycklig han var över detta). Ursäkten? "Nån måste spetsat min drink".

Sällskapet längs med resans gång har varit fantastiskt, men ärligt talat så måste den här underbara mixen av fyra tjejer o en tysk ändå rankas som högst. Minna, en godhjärtad tjej med en helt fantastisk röst, för att inte tala om att hon var en självlärd musiker! Amis - den lite mer emotionella - stod helt klart för sällskapets mest oermotståndliga puppy eyes. Patrick - en givmild person o grym surfare - hade kanske lite för mkt kärlek till Maja men lite för lite för kärlek från andra män. Alexandra - den påstådda "mamman" (märktes inte första natten...eller annars heller) - var den absolut mysigaste. Dock har jag inte en aning om var jag ska börja när det gäller Anna, hon är helt klart resans guldklimp. Jag har förmodligen aldrig skrattat så mkt i hela mitt liv, hon spydde ut det ena skämtet efter det andra o hade så många egna roliga uttryck att jag önskar att jag spelat in varenda en. Bildbevis finns ändå på hennes partytricks, mysfylla o behov att bevisa att hon inte är full...när hon är full.

5 min utanför den lilla staden finns tre lika små stenar - Julian Rocks - som likt staden självt lyckas förvåna en med galna proportioner. Jag har varit och dykt på 2 av världens 5 bäst ansedda dykplatser, men jag tycker ändå att den här platsen tar priset. Det var så sjukt många hajar, rockor o stora fiskar koncentrerade runt klipporna att det i princip var omöjligt att ta in all information, trots att vi gjorde två dyk!

Det var tråkigt att lämna staden, jag hade gärna stannat mkt längre om jag kunde. Några månader faktiskt, för här fann jag ytterligare en passion; surfning. Jag har långt kvar o känner mig långt från klar. Kroppen orkar nog inte så mkt mer för nu, då jag slagit skiten ur axlar, ben och huvud. Dock är jag lyckligt lottad med tanke på hur pass farliga situationerna, var inte klokt att surfa de stora vågorna som nybörjare. Så med ett bra antal sår, blåmärken o en sträckt nacke är jag tacksam för så milda skador o nöjd för en vecka framöver...sen är det dags igen!!

Tillbaka till sandlådan

Nu har vi arbetat oss söderut i Aussie land till Rainbow Beach. Konstigt nog är det dyrare att åka buss än att flyga så det blev ännu en flight med goa JetStar. Vid Rainbow så hosta vi upp ytterligare några dollas för att göra en selfdrive på Fraser island. Self drive innebär att man packar in 10 pers i en fet jeep som man sedan maxlastar med sprit och mat. Sedan får man klara sig själv på världens största sandö med hjälp av en karta och sunt förnuft? Innan vi åkte fick vi en liten briefing om hur fel det kan gå när man backar med öppen dörr eller väljer att väja för saltvatten i 100 knyck. Efter skrämsel propagandan visa det sig som vanligt att man var åldersmannen i sällskapet och att man var tvungen att vara +21 för att köra bilen så det var bara att kasta sig in bakom ratten =D.

Första stoppet på ön blev en cool insjö med sanddynor som en stor skidbacke. Givetvis blev vi kvar lite för länge vid sjön vilket gav oss en lite smått adrenalin fylld tur tillbaka till vår campingplats. Det här med att märka ut campingplatsen med en mini skylt, bäckmörker och en usel karta gjorde att vi plötsligt var lite smått vilse och pressade av tidvattnet som börja komma lite väl nära bilen. Självklart skulle vi oxå fastna med bilen men med hjälp av low gear, full gas och 18 ben kom vi loss.

Till sist hitta vi fram till main camp där tälten sattes upp i totalt mörker. Att se resultatet av tält försöket dagen efter var helt sinnessjukt kul för jag aldrig sett så vanställda tält =D. Ett tvivel smög sig på om ingenjör verkligen är rätt när man knappt kan få upp ett tält. Resten av kvällen vigdes åt Bag in Box (goon) och en aning mycket gräs för vissa andra vilket ledde till ett och annat.

Absolut bäst på fraser var Lake Mckenzie med superklart sötvatten och sand av sillikon. Enligt rykten skulle detta sillikon vara helande för huden och jag kände mig nästan som en ny människa efter allt skrubbande. "Vägen" till sjön kallas washingmachine och att ratta runt i en timme på denna elefant stig var hur härligt som helst. Folket i baksätet fick sig istället en rejäl svanskote uppläxning efter allt skumpande=D

Efter Fraser blev det en tur till Brisbane som tydligen är packat av aggressiva mega knuttar. Antingen har de droppat tillväxt hormon i vällingen eller så tar de sprutor i stjärten för detta var något hästväg. Det vimla även av hel skumt folk i staden och på en vanlig promenad till affären hamna vi plötsligt på middag hos två brudar. Jag å Shad hann och titta både en och två gånger på varandra med mycket frågande ansikten. Kändes lite som en film och som tur slutade vi inte giftmördade.

Nu får det bli ännu en 50 cent mjuklass på mcdonken för att de bjuder på gratis internet !

/Tunek

Hans Film-Judas Wiklund

"Nån har snott kameran. Fan va annoying! Ajja, skitsamma, vi tar den andra...Ah men du skämtar!! Tror du att den där (en rad svordomar)-kameran fungerar?"

Så då var man på Australiens kanske vackraste plats - Fraser Island - o gissa hur många bilder vi har? Några, men inte våra egna. Anledningen? Nu ville jag väl egentligen inte skriva det här, men jag får skylla mig själv o bita i det sura äpplet. Kameran var nämligen inte stulen, utan kvällen innan hade jag med kanske liiite för höga halter alkohol i blodet lagt den på en plats som jag aldrig lagt den förut. För att göra hela upplevelsen till ännu hårdare njurslag, så hade jag den ju självfallet i väskan runt hela ön hela tiden, MEN var alldeles för lat för att ta en snabb titt o se om den faktiskt låg där eller inte. Nu - ett bra antal hatblickar och pikar från Henning senare - så får jag lov o säga att lärde mig min läxa o förhoppningsvis så gör jag det inte igen...för fjärde gången.

Själva upplägget är rätt galet; man trycker in 11 pers i en offroadbil med massa mat/alkohol o två förare från gruppen (Henning o heta Milenka) som aldrig kört offroad förut. Så kör man runt på den här underbara platsen - som är världens största sandö - o tack vare den minimala populationen, så är allt här genuint o rent. Det jag älskade mest av allt var det faktum att man kunde dricka direkt ur källan Eli Spring (med en cool ål o hans posse till fiskar) och den urlöjligt vackra Lake Mackenzie. Den senare hade dessutom exfolierande sand då sanden bestod av 90% silicon. Jag såg till att smörja mig ordentligt, men gick inte så långt som tjejerna; "This feels awkward". Konstigt reaktion med tanke på att de har sand i käften! De flesta lämnade dock platsen med välbehag o den lenaste huden sen barnsben.

Jag vet inte riktigt var jag ska börja när jag tänker tillbaka på själva sällskapet, det var ett djävulsk roligt och vackert gäng. Om man ska ha nåt att gnälla på så är det att man börjar bli gammal, varenda jävel som reser är under 20! Vem fan är 18 nuförtiden? Antar att det är bara att acceptera att lederna knakar, håret faller av o att vissa saker i speciella regioner inte fungerar som de ska längre.

Nu var idén att vi skulle enbart skriva om Frasier, men på grund av alldeles för mkt kul har vi inte hunnit skriva blogg o hamnat efter lite, men här får ni även lite om staden Brisbane; I första anblicken finns det egentligen inget speciellt med staden, men det hände skumma jävla grejjer. Vi kunde inte hitta vår älskade mataffär Woolworths, så vi frågade två tjejer om de visste var det låg. "Sure, we'll show you the way", för att en halvtimma senare vara hemma hos dem via en taxifärd. Vi vet inte riktigt hur det gick till, dem bjöd på mat o boende över natten efter lite festande o begränsingarna verkade helt borta. Jag o Henning kollade på varandra o skrattade till i princip var tionde minut, för enligt vissa så sker inte såna här saker i verkligheten. Det här var äntligen vårt bevis på att Harold & Kumar inte är överdrivet, vilket var väldigt glädjande o nu kommer den efterlängtade repliken:

In your face Hans Wiklund...ditt fån till kritiker!