Då nådde vi äventyrarens Mekka - Queenstown - o jag kände hur det pirrade till i magen. Här är en plats som man kan tänka sig stanna i minst en månad med tanke på allt som den har att erbjuda. Förutom det sinnessjuka utbudet äventyr är det en oerhört vacker stad med god mat - FERGBURGER!! - o ett grymt uteliv.
Medan Henning valde att göra det 134m höga bungyjumpet tog jag en färd norrut mot det underbara landskapet utanför Glenorchy. Här såg jag kanske resans vackraste natur, allt här var smått surrealistiskt o majestätiskt. Medan jag satt i bilen tittade jag ut över landskapet, molnen sprack upp och träffade det gröna gräset, där en vit och en blanksvart häst sprang mot den turkos-blå sjön. Samtidigt skymtade en regnbåge, vilda berg och vackra vattenfall till i bakgrunden. Det sjuka att detta sågs i en enda sekvens, men tyvärr fick jag aldrig en bild på detta.
Själva anledningen till varför jag åkte ut var av en klart mkt tuffare natur, nämligen canyoneering, Här handlar det om att ta sig nerför en klippa via en fors. Det innebär att man måste korsa över/glida med forsen, klättra längs med klippväggar, hoppa ner från 10m höga vattenfall o - när det är för högt - firas ner eller åka linbana för att sig över eller neråt forsen. Gör man ett misstag så är det oftast situation pannkaka. Det absolut coolaste - o även det mest brutala - var det skedde i 5 gradigt smältvatten!! Det var en lika stor chock varje gång man hoppade i vattnet, trots våtdräkten. När jag kom tillbaka till Queenstown var jag mörbultad, frusen o blåslagen, men överlycklig, så det här är nåt jag absolut kommer göra igen!
Dagen efter var det dags för ny roadtrip; Milford Sound. Vägen till denna sagolika plats - o då snackar vi verkligen om sagor - är ansedd som ett av planetens vackraste vägar. Idén var att bara se vacker natur o vattenfall i mängder, men vi fick en hel del äventyr på köpet o mitt fall kanske lite för mkt. Det var stormväder när vi nådde Milford, men trots det valde vår kapten att åka ut i fjorden ändå. Stormväder är i vanliga fall inget positivt, men här leder det till ännu större o ännu fler vattenfall, ja, till en punkt att det nästan blev löjligt. För att få de bästa bilderna måste man hålla sig ute på däck o då Henning vägrade - ville inte bli förkyld - valde jag att gå ut istället. Det var resans absolut dummaste beslut. Blåsten var så stark att regndropparna som smattrade mot ansiktet gjorde riktigt ont o jag kunde inte heller ta mig tillbaka, utan blev tvungen att klamra mig fast för kung & fosterland för att inte trilla överbord. Hade det varit 5m/s starkare hade jag inte orkat hålla mig kvar. Med tanke på väderförhållandena o att det var smältvatten så hade det varit osannolikt för att jag skulle ha överlevt, jag var seriöst orolig. Vinden lättade lite, tillräcklig för att jag skulle kunna släppa taget o jag slängde mig mot dörren. Med ett knä i backen hela tiden, gled jag o fick tag i handtaget precis så att jag kunde hålla mig kvar o gick in till säkerheten o värmen igen. Hittills har jag varit vårdslös o tänkt att man inte ska vara rädd för att leva, men jag tror jag tog det för långt o ska vara lite mer försiktig i framtiden...fast bara lite. Isklättring o glaciärvandring nästa!!
Johnossi - Monkey must dance
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar